Man säljer inte sitt kulturarv som vore det en gammal möbel
Medborgare i Vingåkers kommun,
Det har skrivits mycket den senaste tiden. Om vårt vattentorn. Om Säfstaholms slott. Två platser som på sitt sätt berättar något om vilka vi är och vart vi är på väg.
Vingåkerspartiet har valt att stå tyst ett tag. Inte därför att vi saknar något att säga, utan därför att vi vet hur lätt det är att hamna i den där ständiga rundgången, att man pekar finger, hittar fel, anklagar varandra för misstag. Och så försvinner den stora frågan: visionen. Drömmen om vilket samhälle vi vill bygga tillsammans.
Människor orkar inte längre med det som kallas ”politikertjafs”. De vill veta vart vi ska. Hur vi ska dit. Vad vi står för.
Och det vill vi också. Vi vill tala om visionen för Vingåker.
Men låt oss också säga: tystnad får aldrig bli likgiltighet.
När man sitter i opposition har man en plikt , en skyldighet , att granska, att ifrågasätta,
att stå upp när besluten blir felaktiga eller rent av odemokratiska.
Låt oss ta det senaste exemplet: vattentornet.
En enig nämnd i kultur och fritid beslutar att en motion om att belysa vattentornet ska skickas
tillbaka till kommunstyrelsen för Vingåkers kommun äger ju inte ens tornet, det gör Sörmlands vatten.
Så långt allt gott. Ordning och reda.
Men så händer något märkligt.
Kommunstyrelsens ordförande, Charlotte Prennfors (M), anser plötsligt att frågan är så brådskande att
hon själv på egen hand fattar beslut för hela kommunstyrelsen. Ett så kallat ordförandebeslut.
Hon skickar tillbaka ärendet till kultur- och fritidsnämnden, och säger dessutom att pengarna ska tas ur deras rambudget.
Man får intrycket, medborgare, att den högst styrande politikern i vår kommun inte riktigt förstått allvaret i det ekonomiska läge vi befinner oss i.
Och nu ska det tydligen gå undan. Så även kultur- och fritidsnämndens ordförande Anders Sjöholm(M) tar ett eget ordförandebeslut och plötsligt ska 300 000 kronor ur nämndens budget gå till att belysa ett torn.
Låt mig påminna: vi skrev motionen 2019. Sex år sedan.
Det har aldrig, och kommer aldrig, vara akut att belysa ett vattentorn.
När ekonomin är stark, när överskotten finns, då kan man kanske tala om utsmyckning. Men nu, när vi vänder och vrider på varje krona, när verksamheter kämpar, då är 300 000 kronor inte småpengar. Då är det ett hån mot förnuftet.
Att en ordförande ändrar uppfattning är en sak, det kan man respektera.
Men att köra över sin egen nämnd, det är något helt annat.
Det är ett demokratiskt problem.
Och därför välkomnar vi att beslutet nu ska laglighetsprövas.
Och så till Säfstaholms slott.
Moderaterna har sagt, i en intervju med SVT, att man kan tänka sig att sälja slottet.
Centerpartiet vill hyra ut delar av det.
Sverigedemokraterna har ännu inte sagt något officiellt, men vissa av deras företrädare har antytt att man lutar åt samma håll som Moderaterna.
Vingåkerspartiet vill behålla slottet och göra det till alla vingåkersbors kulturp(a)lats.
Vi förstår att situationen är svår. Men man säljer inte sitt kulturarv som om det vore en gammal möbel på auktion.
Slottet är en symbol. Ett stycke av vår gemensamma själ.
Det är klart att vi måste hitta nya sätt att driva det men lösningen är inte att sälja ut det.
Lösningen är att återuppliva det.
Låt kommunen, som äger det, våga göra ett helhjärtat försök.
Låt det bli en plats för alla, inte bara för dem som uppskattar det som kallas ”finkultur”, utan för alla
som älskar kultur i alla dess former.
Låt det klinga av såväl rock, pop som opera i slottsparken, låt bilar blänka på gräsmattorna vid en bilträff, låt barnfamiljer, ungdomar och äldre känna: det här är vårt slott.
För kultur, mina vänner, är inte något man ser på håll. Kultur är något man lever tillsammans.
Vi står i en svår tid, ja.
Men i krisens stund måste man både gasa och bromsa och tänka ekonomiskt, men också mänskligt.
Och när vi gör det, när vi vågar tro på människans förmåga att skapa, dela och växa.
Då kommer Vingåker inte bara klara sig.
Det kommer blomstra.
Hans Ekelund (Vingåkerspartiet)
Irene Sandqvist (Vingåkerspartiet)